Hoppa till sidans innehåll

En sanning med modifikation – OS i Sverige för sjätte gången?

28 OKT 2013 11:08
Det snackas om Vinter-OS 2022 i Stockholm. Det skulle bli tredje gången någonsin som Sverige arrangerar de olympiska spelen, eller? Kalle Örsan går till botten med Sveriges olympiska historia som visar sig vara mer innehållsrik än vad man hade kunnat ana.
  • Skapad: 28 OKT 2013 11:08

I början av oktober presenterades Jöran Hägglunds utredning om förutsättningarna för Stockholm att arrangera Vinter-OS och Paralympics 2022. Det är onekligen en kittlande tanke, för att inte säga en verkligen utmaning, om så skulle bli fallet. Frågan är stor och som i dylika fall finns såväl positiva synpunkter som ifrågasättande och kritiska röster. Här är emellertid inte ambitionen att vidareutveckla den diskussion.

 

Om en ansökan lämnas in och att det slutligen visar sig att Sverige och Stockholm får uppdraget att arrangera spelen 2022 blir det de 25:e vinter-olympiska spelen i ordningen. Vidare skulle det i så fall vara sjätte gången det arrangeras OS i Sverige. 

 

”Vänta nu”, säger den historiekunnige i allmänhet och den idrottshistoriskt insatte i synnerhet, ”Vadå sjätte gången? 1912 vet vi förstås, och sedan ryttarolympiaden 1956, och så då, eventuellt, Stockholm 2022. Var kom de andra tre ifrån?”

 

Highlights från OS-1912 (extern länk till, öppnas i nytt fönster) 

Riksidrottsmuseets utställning om OS-1912 "Den femte olympiaden" 

 

Under andra hälften av 1700-talet, den så kallade upplysningstiden, ökade intresset för kroppskultur, gymnastik och fysisk fostran i olika delar av västvärlden. Ofta framhölls antikens Olympiska Spel som ett föredöme. En som ägnade sig åt dessa frågor och propagerade för jämvikten mellan själens och kroppens fostran var prosten Fredrik von Schwerin (1764 – 1834). I en av sina skrifter i början av 1800-talet framhåller han att på olika platser i landet borde det finnas ”öfningsbanor” för att ”högtidligen fira nya Olympiska Spel”. 

 

Gustaf Johan Schartau (1794 – 1852) tog fasta på uppslaget och grundade år 1833 ”Olympiska föreningen” i Helsingborg. Föreningens huvudmål var att arrangera ”de olympiska tävlingarna” eller ”de olympiska lekarna”. 1834 genomfördes så de första Olympiska Spelen i Sverige, i Ramlösa utanför Helsingborg. Tävlingsgrenarna var Gymnastik, Löpning 850 alnar (ca 05 meter), Äntring av 17 alnar (ca 10 meter) hög såpad mast och Brottning. Nils Lamberg, som segrade i brottningen, fick en silverbägare med inskriptionen ”Åt segervinnaren wid de Olympiska täflingarna d. 17 juli 1834”.

 

Två år senare var det dags igen och platsen var densamma. Nu hade programmet utökats med en författartävlan, något som skulle återkomma i de egentliga Olympiska Spelen i Stockholm 1912. Uppgiften var att presentera en skrift om de ”fordna Olympiska Spelen jemförde med Medeltidens riddarspel, torneringar, samt nyttan af kämpalekars återupplifwande i närvarande tid”.  

 

Spelen 1834 blev dock ett publikt fiasko och tidningarna var kritiska till arrangörernas inte hade koll på ordningen. Ingenting skrivs om själva tävlingarna varför segrarnas namn vid Olympiska Spelen 1836 är höljda i dunkel. 

 

Schartau var säkert missmodig efter den svidande kritiken. Men han gav inte tappt. 1843 låg han bakom ett arrangemang i huvudstaden där förhandsreklamen inbjöd till ”Folknöjen med Olympiska Spel” på Ladugårdsgärde (nuvarande Gärdet). Besökarna skulle få sig till livs; 1) Musik med körer, 2) Brottning och kämpande, 3) Äntring uppåt en med såpa bestruken mast, 4) Kappkörning, 5) Kapplöpningar och slutligen 6) Åtskilliga komiska tävlingar, varibland säcklöpning m.m. Programmet utökades senare med boxning och ”fastagning av en lössläppt, rakad, och oljad sugga” där segrarens pris var den fasttagna grisen. 

 

Arrangemanget lär ha lockat enormt många Stockholmare. De uppskattade antalet åskådare pendlar mellan 8 000 och 25 000! Om det sistnämnda skulle stämma innebar det att nästan en tredjedel av stadens invånare tog sig ut till Djurgården. Att det var många som bevittande spelen råder det dock ingen tvekan om. Hur skall man annars tolka rapporterna om att spelen var minst sagt kaotiska? Löparbanornas markeringar revs omkull så varken löpning eller kappkörning blev av. Vid säcklöpningen och kanske framför allt i jakten på den inoljade suggan uppstod tumult bland publiken. 

 

Aftonbladet

Annons i Aftonbladet, 31/7 1843, Ur Svenska Idrottshistoriska föreningens årsbok 1997. Bilden är beskuren. 

Signaturen Edmund skrev i avisan Svenska Biet; ”Om de ´olympiska spelen´ kan jag föga berätta, emedan jag därav endast såg de olympiska mastklättringarna och den olympiska suggan. Och sedan jag sett dessa måste jag tillstå, att mest olympisk av allt voro skrattsalvorna, som publiken ur innersta hjertans grund upphävde, när någon misslyckad klättrare snopen begynte hala nedåt”.

 

Inte heller vid dessa spel finns några vinnarnamn. Det berättas dock att det var en fjortonårig grabb som lyckades ta sig upp för den såpade masten. Hans teknik bestod i att svepa flaggan, som hängde högst upp, om stången och på så sätt kom han upp till toppen och fick tag i silverpokalen, innan han halade sig ned. Väl nere var det någon som stal pokalen ur gossens hand. En klappjakt tog vid där publiken till slut lyckades infånga tjuven och återlämna priset till den rättmätige vinnaren.

 

Det var knappast dessa Olympiska Spel som inspirerade Baron Pierre de Coubertin att ett femtiotal år senare grunda Internationella Olympiska Kommittén. Det är dock en annan historia som får berättas vid annat tillfälle.

 

Men kära läsare, där har ni förklaringen till att om Sverige och Stockholm kommer att stå värdar för Olympiska Spelen 2022 så blir det faktiskt sjätte gången det sker.

 

Källor

Svahn, Åke, ”Olympiska Spelen” i Ramlösa 1834 och 1836 

Sandblad, Henrik, Olympia och Valhalla – Idéhistoriska aspekter av den moderna idrottsrörelsens framväxt, 1985 

Hallerdt, Björn, Olympiska Spel i Stockholm 1843, Svenska Idrottshistoriska föreningens årsbok 1997

Skribent: Karl Örsan
Epost: This is a mailto link