Hem / Utställningar / 31/1–27/9: Maria Andersson ... / Mer om Translation in motion

Mer om Translation in motion

Att spinna på tidens tråd (scroll down for English version)

Maria Andersson och Nancy Atakan delar ett intresse för transkulturella utbyten och ett nyckelord i deras samarbete är serendipitet, förmågan att tillvarata upptäckter som kommits över av en tillfällighet. Båda intresserar sig för sociala och samhälleliga företeelser och förändringar och i sin verksamhet involverar de personer och platser i sin omgivning. Såväl de samarbeten de gör som verkens tillkomst spänner ofta över en längre tid.

Andersson är baserad i Stockholm och amerikanska Atakan sedan drygt 50 år bosatt i Istanbul. Deras vägar korsades för knappt tio år sedan, en tid efter att Maria Andersson i samband med ett idrottsevenemang i Istanbul hört publiken sjunga en välbekant sång vilket fick henne att börja nysta i hur en svensk visa hamnat i Turkiet. Parallellt hade Nancy Atakan under en längre tid inspirerats av och forskat kring urbana, professionella kvinnor i Turkiet, födda under den osmanska eran. Från olika håll ledde deras efterforskningar dem till en och samma punkt, men många trådar skulle tillkomma innan väven nått dit den är idag.

Prologen till utställningen är den research som ledde till den osmanske officeren Selim Sırrı Tarcan, född 1874, som sedan unga år utvecklat ett särskilt intresse för fysisk träning och idrott. Han var i synnerhet influerad av Pehr Henrik Ling, ”den svenska gymnastikens fader”, och dennes tankar om en fostrande gymnastik vilande på fyra fundament – pedagogisk, militär, medicinsk och estetisk − vilken skulle bidra till att stärka såväl kroppen som nationen. Tarcan tillbringade ett år som observatör vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm och implementerade efter hemkomsten 1910 den svenska linggymnastiken i osmanska skolor, något som kom att utvecklas till ett modernistiskt projekt i den nya nationalstaten Turkiet. Han förde även med sig andra svenska kulturyttringar, mer om det berättar utställningen och Karl Örsans text.

Utställningens tematik kretsar dock i än högre grad kring Tarcans döttrar, Selma och Azade. Båda uppfostrades i tidens anda, nära naturen för att gagnas av luft, sol och rörelse, och båda gick en gymnastikutbildning i Berlin under 1930-talet. Inspirerad av Isadora Duncan kom Selma att intressera sig mer för dansens performativa aspekter medan Azade drogs till gymnastikens terapeutiska verkan, och systrarna blev under den tidiga turkiska republikens år pionjärer inom sina områden.

I såväl individuella som gemensamma verk från 2014 fram till idag utforskar Andersson och Atakan den tätt sammanflätade relationen mellan modernismens gymnastiska ideal och utbildning och kvinnans frigörelse i den nya turkiska nationen. Den yngsta dottern, Azade, presenteras personligt i Atakans My Name is Azade (Freedom), en serie teckningar vars handskrivna text bland annat bygger på intervjuer med släktingar. Azade var i början av 70-talet Nancy Atakans gymnastiklärare i Istanbul. När hon 1980 pensionerade sig fick Atakan en 1,5 timmar lång VHS-kassett med övningar. Vig som en katt visar Azade alla rörelser och ger tydliga råd om hur programmet skall genomföras. Det skulle dock dröja 35 år tills Atakan återupptäckte kassetten och införlivade materialet i sitt arbete. Även om endast ett fåtal rörelser direkt relaterar till linggymnastiken förmedlar de lätt gryniga bilderna en länk till dess filosofi. I samma anda har Atakan för verket Passing On II valt ut några av Azades ursprungliga rörelser som hon tillsammans med en grupp närstående kvinnor i olika åldrar återskapar och upprepar, en delad erfarenhet som rör sig genom tid och rum.

Flera skikt läggs till temat i Learning from the Past/Preparing for the Future, där konstnärerna växelvis eller tillsammans positionerar sig mot ett foto av kvinnliga gymnaster från förra sekelskiftets Stockholm och försöker efterlikna de frusna rörelserna så exakt som möjligt. Som betraktare bidrar våra egna kroppar och skuggor till ytterligare ett lager i historien. I Anderssons nya verk The Model, får vi ta del av en poetisk och reflekterande essä om platsen för dessa övningar i en långsam åkning genom en gymnastiksal från förra sekelskiftet.

I två gemensamma textila verk, Empty Forms and Juggling Dreams och de cirkelrunda Transition Series, arbetar konstnärerna vidare med motiv som refererar till linggymnastiken och döttrarnas verksamhet men också till tankar kring modeller för ett transkulturellt samarbete och textila likheter över gränserna. Ett av verken återkommer också som fond i videon Positioned in the Present, inspelad i Istanbul den 1 maj 2019, en dag som återkommande utmärks av oroligheter runt Taksimtorget.

Hela utställningen är fylld av spår; Atakans Between Hope and Hopelessness, tre fotografier med textil och broderi, visar gymnastiserande kvinnor i det löftesrika 1920-talets Turkiet. Även Anderssons Traces presenterar visuella spår och i hennes artist book Anthems skildras i text bland annat hur linggymnastiken som ett modernistiskt samhällsprojekt nådde långt utanför Sveriges gränser. I The Traveler får vi också till taktfasta toner följa hur den svenska visan hon hörde i Istanbul hamnade i Turkiet och hur dess popularitet bestått i Sverige ända fram till våra dagars allsång på Skansen.

Med utställningen Translation in Motion presenterar Maria Andersson och Nancy Atakan ett undersökande arbete som spänner trådar mellan Sverige och Turkiet och mellan dåtid och nutid − en komplex väv som förtäljer om kulturell översättning i rörelse och överbryggar tid och rum.

Ulrika Levén, curator

Weaving the tapestry of time

Maria Andersson and Nancy Atakan share an interest in transcultural exchanges, and a key word in their collaboration is serendipity, the ability to incorporate random discoveries. With their fascination for social and societal phenomena and changes, they involve the people and places around them in their activities. The collaboration and process of creating the works often extend over a long time period.

Maria Andersson is based in Stockholm, and the American artist Nancy Atakan has lived in Istanbul for the past 50 years. Their paths crossed nearly ten years ago, shortly after Maria Andersson had been in Istanbul during a sports event and heard the audience sing a familiar tune, which prompted her to start unravelling how a Swedish ditty had come to Turkey. Meanwhile, Nancy Atakan had, for a long time, been inspired by and studied urban professional women in Turkey born under the Ottoman Empire. From different directions, their research led them to the same point, but many threads were added to the weft before it became the tapestry it is today.

The prologue to this exhibition consists of research that led to the Ottoman officer Selim Sırrı Tarcan, born in 1874, who cultivated a strong interest in physical exercise and athletics since his early youth. He was particularly influenced by Pehr Henrik Ling, “the Father of Swedish Gymnastics”, and Ling’s ideas on the benefits of gymnastics based on four cornerstones – educational, military, medical and aesthetic – to strengthen the body and the nation. Tarcan spent a year as an observer at the Gymnastiska Centralinstitutet in Stockholm, and implemented Swedish Ling gymnastics in Ottoman schools after returning home in 1910; this eventually developed into a modernist project in the young Turkish state. He also introduced other Swedish cultural expressions, as the exhibition and Karl Örsan’s essay relate.

The theme of the exhibition, however, focuses more on Tarcan’s daughters, Selma and Azade. Both were raised in the contemporary spirit, close to nature to thrive from fresh air, sunlight and exercise, and both studied gymnastics in Berlin in the 1930s. Inspired by Isadora Duncan, Selma was more interested in the performative aspects of dance, while Azade was drawn to the therapeutic effects of gymnastics; the sisters became pioneers in their respective fields in the early years of the Turkish republic.

In individual and collective works from 2014 to today, Andersson and Atakan explore the close relationship between the gymnastic and educational ideals of modernism and women’s emancipation in Turkey. My Name is Azade (Freedom) is an intimate presentation of the youngest daughter, in a series of drawings with hand-written texts based partly on interviews with relatives. Azade was Nancy Atakan’s gymnastics teacher in Istanbul in the early 1970s. When she retired in 1980, she gave Atakan a 1.5-hour VHS tape with exercises. Limber as a cat, Azade demonstrates all the movements and gives clear advice on how to do the programme. But it took 35 years before Atakan rediscovered the tape and incorporated the material in her work. Even if only a few of the movements relate directly to Ling gymnastics, the slightly grainy images convey a link to its philosophy. For the work Passing On II, Atakan worked in a similar spirit, selecting a few of Azade’s original movements, recreating and repeating them together with a group of close female friends and relatives of various ages, a shared experience that moves through time and space.

Several layers are added to the theme in Learning from the Past/Preparing for the Future, where the artists individually or collectively pose in front of a photo of female gymnasts from the previous turn of the century in Stockholm and try to emulate their frozen postures as closely as possible. As viewers, we add further strata to history with our bodies and the shadows they cast. Andersson’s recent work, The Model, treats us to a poetic and contemplative essay on the place where these exercises were performed, a slow tracking of a gymnastics hall from the late-19th century.

In two joint textile works, Empty Forms and Juggling Dreams and the circular Transition Series, the artists explore motifs referring to Ling gymnastics and the two daughters’ activities, but also to ideas on regimens for transcultural collaboration and textile similarities across borders. One of the works also reappears as the backdrop in the video Positioned in the Present, filmed in Istanbul on 1 May, 2019, a date that has recurrently been marked by commotion around Taksim Square.

Traces are found throughout the exhibition: Atakan’s Between Hope and Hopelessness, three photographs with textile and embroidery, shows women gymnasts in the optimistic Turkey of the 1920s. Andersson’s Traces offers visual clues, and the texts in her artist book Anthems relate, among other things, how Ling gymnastics reached far beyond Sweden, as a modernist social project. In The Traveler rhythmic notes tell the story of how the Swedish song she heard in Istanbul made its way to Turkey, and how it has remained popular in Sweden to this day.

The exhibition Translation in Motion presents the explorative practice of Maria Andersson and Nancy Atakan, interweaving Sweden and Turkey, past and present – in a complex tapestry about cultural translation in motion that bridges time and space.

Ulrika Levén, curator