Mer om Linear B

Scroll down for English version

Tecken i tiden, om Anastasia Ax Linear B

Med bläck och papper som utgångspunkt springer Anastasia Ax utställning Linear B ur tecknandets grundförutsättningar och med de enkla arken skapar hon en grafisk installation av performativ karaktär som talar om tid, förvandling, förändring och förgänglighet. Med kroppen som främsta redskap präglas verken av fysisk närvaro, rörelse och ett övervinnande av motstånd.

Ax konstnärskap fungerar som ett mycel, ett finmaskigt nätverk som knyter ihop återkommande grundteman och verk. De material hon väljer att arbeta med har ett inneboende kretslopp; trädens cellulosa omvandlas till papper, från natur till kultur, redo att fyllas med information. Materialets medfödda förgänglighet spelar en viktig roll liksom själva papperets historia och ofta för verken en dialog med platsen. Flera tidigare verk har till exempel utgått från balar med lokalt returpapper som när de under en performance bryts exponerar otaliga berättelser och kulturella avtryck både från den privata sfären och det offentliga samhället.

Att starta med ett blankt papper är bokstavligt talat vad Ax gjort inför utställningen. Ledmotivet är det skrivna tecknet, att lämna spår, och materialet självt spelar huvudrollen tillsammans med hennes egen kropps rörelser. Det fysiska är i högsta grad närvarande i den konstnärliga processen vilket återspeglas i verken. Performance är en nyckelkomponent i hennes verksamhet, precis som hos idrottare, även om själva tillfället för konstnärens intervention inte alltid är publikt.

Utställningens titel, Linear B, refererar till beteckningen för den äldsta bevarade form av skriven grekiska vi känner till. Den användes för att skriva mykenska, en arkaisk form av grekiska (ca 1450–1100 f Kr). Lertavlor med dessa tecken hittades vid förra sekelskiftet på Kreta vid utgrävningar av Knossos, den minoiska kulturens religiösa och politiska centrum, men deras betydelse var höljd i dunkel ända fram till 1953 då den brittiske arkitekten och amatörlingvisten Michael Ventris lyckades dechiffrera dem. Innehållet i texterna visade sig framförallt beröra räkenskaper, till exempel förteckningar över varor, noteringar om leveranser och dokumenteringar av ekonomiska transaktioner.

Liksom texterna på de mykenska lertavlorna rörde frågor av administrativ karaktär leder utställningens helt ordinära kopieringspapper i A4-format, tankarna till våra dagars skrivande arbete, såväl administrativt som kreativt. I den aktuella utställningen knyter Anastasia Ax an till en tidigare utställning med titeln Linear A. Även den redovisade tecken och kvarlämnade spår, men då intensivt och våldsamt ristade och inhuggna i flera lager av gips täckta med det närmast hudfärgade tidningspapper som används till morgontidningarnas näringslivsdelar. Linear A är också föregångare till skriftspråket Linear B, och är en forntida stavelseskrift som ännu inte kunnat tydas helt, inte heller vilket språk den representerar.

I halva utställningsrummet omsluts vi av verket Copyright. Täta rader av svarta ark med vita abstrakta former, likt assymetriska och inverterade Rorschach-bilder. De pulserande sekvenserna tycks mäta något fysiskt, kroppsligt tillstånd. De grafiska serierna rymmer en samtidig rörelse och stillhet. Copyright, upphovsrätt, består av två slag; en ekonomisk och en ideell, där den ekonomiska rättigheten kan säljas, men aldrig den ideella. I dessa fragila verk ställer titeln rätten till ägande och upphovsrätt i kontrast till livets och materians oundvikliga föränderlighet.

I Skin (Office depot) har de färgade omslagspapper som en gång omslöt de vita pappersbuntarna dränkts i bläck, satts samman och transformerats till en stor förkolnad ”hud”. Här och var kan fragment av en företagslogotyp anas genom den metalliska svärtan men genom sin aktion har Ax transformerat papperet från det formella, och kommunikativa och förkroppsligat det till något fysiskt och mänskligt. Hennes bearbetning av papperet kan ses som en alternativ form av recycling som erbjuder papperet ett nytt rotsystem, en återkoppling till den natur det en gång sprang ur. Verket knyter an till en tidigare serie verk från 2015, stora väggreliefer som bestod av flera lager otryckt tidningspapper från näringslivsdelen till den grekiska morgontidningen Kathimerini. I det spröda och hudnära papperets förstenade rörelser låg det nära till hands att associera till de klassiska grekiska skulpturernas så kallade ”våta veck” där kroppens former skulle framhävas som genom en våt klädnad. Men förutom de ytliga konsthistoriska kopplingarna fanns mer djupliggande socioekonomiska referenser; en kommentar till Greklands aktuella ekonomiska och politiska situation, och även en länk till hennes egen dubbla identitet. Formatet relaterade direkt till den egna kroppen och i själva materialet låg, precis som i vår egen hud, en oundviklig förgänglighet inbäddad.

Kroppens närvaro och det performativa elementet har varit och är centralt hos Anastasia Ax som i sitt konstnärskap utforskar vår existens och fysiska närvaro och undersöker begrepp som tid, förgänglighet och historia. Vi ser ett fruset ögonblick. En samtidig rörelse och fullständig stillhet. Verken är själva livets förändringar och förgänglighet snarare än en representation av livet.

Ulrika Levén, curator

Signs of the Times, on Anastasia Ax and Linear B

Based on ink and paper, Anastasia Ax’s exhibition Linear B springs from the fundamentals of drawing; with simple sheets of paper she creates a graphic installation of a performative nature, about time, metamorphosis, change, and transience. Using her body as her main tool, her works are characterised by a strong physical presence, movement and the overcoming of resistance.

Ax’s practice is like a mycelium, a finely-meshed network that links recurring themes and works. The materials she chooses are inherently cyclical: wood pulp is turned into paper, from nature to culture, ready to be filled with information. The innate disposability of the material is essential, along with its history, often in dialogue with the location. Several earlier works, for instance, were built on bales of locally sourced paper that was destined for recycling; when the bales were split open in a performance, they revealed countless stories and cultural imprints from the private and public spheres.

Ax literally started with a blank sheet of paper for this exhibition. The leitmotif is the written symbol, leaving a mark, and the material itself is the main protagonist, along with her own body movements. Physicality is exceedingly present in the artistic process, as the works reflect. As with athletes, performance is a key component in her activities, even if the actual occasion for the artist’s intervention is not always public.

The title of the exhibition, Linear B, refers to the name of the oldest known preserved form of written Greek. It was used to write Mycenaean, an archaic form of Greek (ca 1450–1100 CE). Clay tablets with these signs were found around the previous turn of the century on Crete when archaeologists were digging in Knossos, the religious and political centre of the Minoan culture, but their meaning remained unknown until 1953, when the British architect and amateur linguist Michael Ventris succeeded in deciphering them. Most of the contents turned out to be mercantile, such as lists of goods, notes on deliveries and documentation of financial transactions.

Like the administrative nature of the texts on the Mycenaean clay tablets, the perfectly ordinary A4 copy paper in this exhibition is of the kind that makes us think of contemporary activities that involve writing, either in the office or of a more creative kind. The title alludes to a previous exhibition, Linear A, which also presented signs and traces, albeit intensely and violently carved and cut into several layers of plaster covered with almost flesh-coloured newsprint from the financial pages. Linear A is the written language that preceded Linear B and is an archaic syllable script that has not yet been entirely decoded, and it is not known which language it represents.

In half of the exhibition space, the work Copyright engulfs us. Close rows of black sheets with white abstract shapes, like asymmetrical and inverted Rorschach images. The pulsating sequences seem to measure a physical, bodily condition. The graphic series convey movement and stillness. There are two kinds of copyright, one economic and one non-economic; the economic copyright can be sold, but the non-economic one cannot. In these fragile works, the title juxtaposes ownership and copyright with the inevitable transience of life and matter.

In Untitled (Office Depot), the coloured paper that was once wrapping for the white bundles of paper are steeped in ink and joined together into a massive, charred “skin”. Here and there, fragments of a company logo are discernible through the metallic black, but Ax’s action has transformed the paper from formal and communicative content into something physical and human. Her processing of the paper can be seen as an alternative kind of recycling that endows it with a new root system, a reconnection to the nature it once sprang from. The work relates to an earlier series from 2015, large wall reliefs consisting of several layers of unprinted newspaper from the financial pages of the Greek morning broadsheet Kathimerini. The petrified motion of the fragile and skin-like paper is easy to associate with the so-called wet drapery of ancient Greek sculpture, where the body forms were enhanced by the folds of the clothing. Apart from the obvious allusions to art history, there were deeper socioeconomic references; a comment on the economic and political situation in contemporary Greece, and also to her dual identity. The format related directly to her own body, and the material, like our skin, speaks of our inevitable mortality.

The presence of the body and the performative element are, as always, central to Anastasia Ax, who explores our existence and physicality, along with concepts such as time, decay and history. We see a fleeting moment. Movement and total stillness at the same time. The works are life’s changes and transience, rather than representations of life.

Ulrika Levén, curator